SVAR 2022 innebär betydande förändringar jämfört med tidigare versioner av SVAR, Svenskt Vattenarkiv. Övergången till att använda aktuellt och detaljerat underlag samt att automatisera arbetssättet har resulterat i mer enhetliga produkter som skapas på samma sätt över hela landet. Automatiseringen innebär också att kvalitén blir jämnare i hela datasetet, vilket skiljer sig från tidigare manuella arbetsmetoder.

Huvudfokus för SVAR 2022 har varit att tillgodose vattenmyndigheternas behov av vattenförekomster samt att tillhandahålla underlag till SMHIs hydrologiska modell S-HYPE och till Kustzonsmodellen. Vissa produkter har försvunnit medan andra har tillkommit. Många har också genomgått förändringar, både vad gäller geometri och attribut, med målsättningen att renodla och rensa för att skapa tydligare och mer korrekta produkter. Exempelvis att delavrinningsområden endast begränsas av vattendelare och inte som i tidigare version av strandlinjer. Eller att huvudavrinningsområden endast innehåller huvudavrinningsområden medan de små kustområdena, mellan utloppen, nu återfinns i den nya produkten BARO.

Utbredningen på SVAR 2022 sträcker sig i huvudsak inom Sveriges territorier. Det innebär att produkterna endast är framtagna inom Sveriges territorialgräns. Avrinningsområden har därför inte genererats utanför Sveriges gräns, utländska avrinningsområden har istället laddats ner och anpassats till de svenska längs gränsen. Till skillnad mot tidigare SVAR-versioner sträcker sig nu havsområden endast ut till sjöterritoriets gräns i havet.

I analysen beskrivs observerade och modellerade nutida och framtida förändringar i svenska havsområden med fokus på de närliggande årtiondena. Analysen har omfattat en genomgång av olika källmaterial för följande havsmiljöparametrar: vattentemperatur, marina värmeböljor, maximal havsisutbredning, färskvattentillförsel, havsnivåer och landhöjning, salthalt och inflöden av salt till Östersjön, skiktning, vågor och strömmar, uppehållstider, uppvällning, syreförhållanden, havsförsurning och koldioxid, näringsämnen fosfor och kväve, organiskt kol, blått kol och brunifiering.

Resultaten visar att havsnivån och ytvattentemperaturen i haven runt Sverige stiger, förekomsten av nya värmerekord ökar och den maximala havsisutbredningen minskar. I sydligaste Sverige medför stigande hav redan idag problem, men längs Norrlandskusten är landhöjningen snabbare än havsnivåhöjningen. Nederbörd och avrinning från Sverige ökar och i Östersjön ökar skiktningen på grund av ökad temperatur och minskad salthalt i ytvattnet samt ökad salthalt i djupvattnet. Framtida förändringar av salthaltsberoende skiktning är osäkra. Syreförhållanden i Västerhavet och Östersjön försämras och Egentliga Östersjön har genomgått ett regimskifte med en kraftig ökning av helt syrefria områden. Totalkväve har minskat i Västerhavet. Löst oorganiskt kväve har minskat i Västerhavet, Bottenviken samt södra och västra delen av Egentliga Östersjön. Totalfosfor har ökat i alla områden utom Skagerrak. Fosfat har ökat i Östersjön och Bottenhavet men minskat i Skagerrak. Förändringar i havsförsurning är inte mätbara i centrala och norra Östersjön medan observationer i Västerhavet indikerar en minskning i pH. Siktdjupet i stora delar av Östersjön och Nordsjön har försämrats och ökad brunfärgning av vattnet tillsammans med ökade mängder av suspenderade partiklar från ökad avrinning orsakar kustzonsförmörkelse (coastal darkening). I kapitel 4 ges ett utökat sammandrag av resultat.

Slutsats från analysen är att tillståndet i våra hav håller på att förändras vilket behöver tas i beaktande vid miljöövervakning, havsplanering och havsförvaltning. En kontinuerlig övervakning är nödvändig för att följa upp effekter av åtgärder och för att upptäcka långsiktiga förändringar i havsmiljön. För planering av en hållbar utveckling behövs dessutom stöd från modeller som kan beskriva framtida förändringar och förklara samband mellan orsak och verkan från åtgärder och klimatförändringar.

I detta utvecklingsprojekt har halter av NO2, PM10 och PM2.5 beräknats för hela Sverige för år 2019. Simuleringar har gjorts med en ny metodik som möjliggör en nästan helt sömlös kombination av spridningsmodellering på tre skalor; regional, urban och gaturum, utan att dubbelräkna emissioner. Föroreningshalter har beräknats på 50x50 m2 upplösning, vilket ger ett komplett och detaljerat dataset på nationell nivå. Den spatiala upplösningen på 50 m fångar koncentrationsgradienter av vikt för högupplösta exponeringsberäkningar. En styrka med att använda spridningsmodeller för att beräkna föroreningshalter är den direkta kopplingen till emissionsinventeringar och projektioner.Ny funktionalitet, parametriseringar och indata har tagits fram med målet att öka prestanda och kvalitet för modellberäkningar samtidigt som lagringskapacitet bevaras. Detta är avgörande för att kunna genomföra en heltäckande nationell modellering med hög geografisk upplösning. Parametriseringar och detaljerade indata har tagits fram för att bättre representera de verkliga spridningsförhållandena, den fysiska miljön samt storlek på utsläpp från exempelvis trafik.För NO2 ses höga halter i urbana miljöer nära trafikbelastade vägar med överskridanden av gränsvärden för olika normer på ett flertal platser. Antal överskridanden av nuvarande miljökvalitetsnormer är förhållandevis få för PM10. Halter av PM2.5 är ofta låga och inga överskridanden av gällande normer sker alls enligt modellresultaten. I ett framtida perspektiv med högre krav på ren luft blir troligtvis situationen en annan, där striktare gränsvärden riskerar att överskridas i flera svenska kommuner, speciellt för PM10.Valideringen av modellresultat gentemot mätningar har visat att modelleringskvalitetskraven uppnås för PM2.5 vid både urbana och trafiknära platser. För NO2 och PM10 uppnås inte modelleringskvalitetskravet för 90 % av mätstationerna då modellen underpresterar vid ett antal platser. RDE indikatorn för modellkvalitet uppfylls dock för flertalet stationer förutom för NO2 vid trafiknära stationer, där marginalen dock är liten. Vidare undersökning av dessa platser krävs och bör prioriteras för att förstå och förbättra modellerade halter i framtida projekt. Modellprestanda, minnes- och lagringskapacitet är fortsatt en stor utmaning för att genomföra högupplösta beräkningar på ett effektivt sätt. Arbetet med detta behöver också prioriteras framöver.Dessa nationella modelleringsresultat utgör en nationell nulägesbeskrivning av luftkvaliteten där alla Sveriges kommuner ingår. Datasetet underlättar identifiering av platser där luftföroreningshalter riskerar att överskrida tröskelvärden för miljökvalitetsnormer och miljömål. Detta kan vara till stor hjälp för kommuner som saknar mätningar och modellering av luftföroreningar och gynnar arbetet med svensk luftvård. En heltäckande nationell kartläggning blir speciellt viktigt att ha till förfogande när EU:s uppdaterade luftkvalitetsdirektiv, med striktare krav på ren luft, införlivas de kommande åren. Det nationella modelleringsunderlaget kan också utgöra stöd vid mätnätverksdesign, val av mätplats och ge värdefull information till experter och forskare såväl som en intresserad allmänhet. Resultaten kommer att tillgängliggöras fritt på SMHI:s webbportal Luftwebb till årsskiftet 2023/2024.

En klimatologisk atlas över syresituationen i Östersjöns djupvatten publicerades 2011 i SMHI:s Report Oceanography No 42. Sedan 2011 har årliga uppdateringar gjorts då kompletterande data från länder runt Östersjön har rapporterats till ”International Council for the Exploration of the Sea” (ICES) datacenter. I denna rapport har resultaten från 2020 uppdaterats och preliminära resultat för 2021 tagits fram. Resultaten för 2021 baseras på preliminära data insamlade under internationella fiskeriundersökningar koordinerade av ICES, nationell miljöövervakning och forskningsprojekt med bidrag från Polen, Estland, Lettland, Danmark, Sverige och Finland.Förekomsten av hypoxi (syrebrist) och anoxi (helt syrefria förhållanden) under höstperioden, har undersökts i varje mätprofil. Djupet där hypoxi eller anoxi först påträffas i en profil har interpolerats mellan provtagningsstationer och kombinerats med en djupdatabas för beräkning av utbredning och volym av hypoxiska och anoxiska förhållanden. Resultaten har överförts till kartor och diagram för att visualisera syresituationen i Östersjöns djupvatten 1960-2021.Resultaten för 2020 och de preliminära resultaten för 2021 visar att den extrema syrebristen som observerats i Egentliga Östersjön, efter regimskiftet 1999, fortsätter. Utbredningen av syrefria områden har minskat något jämfört med rekordåren 2018-2019, medan områden påverkade av syrebrist var ungefär lika stora. Minskningen i utbredning av syrefria bottnar var tydligast i södra delen av Egentliga Östersjön samt i Finska Viken.Mängden svavelväte, som på grund av inflödena 2014-2016, helt försvann från Östra och Norra Gotlandsbassängerna, fortsätter att ökar i dessa bassängers djupvatten. Inget större inflöde till Östersjön har inträffat under 2021.

I SMHI rapporten  Oceanography nr 42 publicerades en klimatologisk atlas över syresituationen i Östersjöns djupvatten år 2011. Sedan dess har årliga uppdateringar släppts när nya data har rapporterats till International Council for the Exploration of the Sea (ICES) datacenter. Denna rapport ger en uppdatering för 2021 och presenterar preliminära resultat för 2022. Syredata för 2022 samlades in från olika källor; internationella ICES-koordinerade trålundersökningar, nationella övervakningsprogram och forskningsprojekt med deltagande från Polen, Estland, Lettland, Danmark, Sverige och Finland. 

Under höstperioden analyserades varje profil i datamängden för förekomst av hypoxi (syrebrist) och anoxi (total frånvaro av syre). Djupet där hypoxi respektive anoxi först påträffades interpolerades sedan mellan provtagningsstationer för att producera två ytor som representerar djupen där hypoxiska respektive anoxiska förhållanden förekommer. Volymen och ytan för hypoxi och anoxi beräknades sedan och resultaten överfördes till kartor och diagram för att visualisera syresituationen under hösten under den analyserade perioden.  

De uppdaterade resultaten för 2021 och de preliminära resultaten för 2022 visar att de allvarliga syreförhållandena i Östersjön efter regimskiftet 1999 fortsätter. Utbredningen av anoxi ökade något jämfört med resultaten för 2020, medan omfattningen av hypoxi i stort sett förblev oförändrad 2021 men ökade 2022. Ökningen av anoxi observerades i södra Östersjön och i Finska viken. År 2021 påträffades anoxi på 21% av bottnarna och 31% drabbades av hypoxi. Preliminära resultat för 2022 visar att anoxi påverkade 21% av bottnarna och 34% drabbades av hypoxi. Extremt höga svavelvätehalter, de högsta som påträffats, noterades i både Västra och Östra Gotlandsbassängen. De inflöden som inträffade 2021-2022 påverkade enbart de södra delarna av Egentliga Östersjön. Inga inflöden nådde de djupare delarna omkring Gotland.   

I SMHI rapporten Oceanography nr 42 publicerades en klimatologisk atlas över syresituationen i Östersjöns djupvatten år 2011. Sedan dess har årliga uppdateringar släppts när nya data har rapporterats till International Council for the Exploration of the Sea (ICES). Denna rapport ger en uppdatering för 2022 och preliminära resultat för 2023. Syredata för 2023 samlades in från olika källor; ICESkoordinerade trålundersökningar, nationella mätprogram och forskningsprojekt med deltagande från Polen, Estland, Lettland, Danmark, Sverige och Finland. Under höstperioden analyserades varje profil i datamängden för förekomst av hypoxi (syrebrist) och anoxi (total frånvaro av syre). Djupet där hypoxi respektive anoxi först påträffades interpolerades sedan mellan provtagningsstationer för att producera två ytor som representerar djupen där hypoxiska respektive anoxiska förhållanden förekommer. Volymen och ytan för hypoxi och anoxi beräknades sedan och resultaten överfördes till kartor och diagram för att visualisera syresituationen under hösten under den analyserade perioden.  Resultaten för 2022 och 2023 visar att de allvarliga syreförhållandena i Östersjön efter regimskiftet 1999 fortsätter. Nivåerna av anoxi och hypoxi minskade något 2023 jämfört med de höga resultaten för 2022. Ökningen under 2022 berodde främst på att områden i sydöstra Östersjön lagts till, områden där data är knapphändig och resultaten osäkra. År 2022 påträffades anoxi på 23% av bottenområdena och 35% drabbades av hypoxi (inkl. anoxiska omr). Preliminära resultat för 2023 visar att anoxi påverkade 18% av bottenområdena och 32% av hypoxi (inkl. anoxiska omr.). Koncentrationen av svavelväte är extremt hög i alla djupbassänger. I Östra och Västra Gotlandsbassängen har svavelväte i bottenvattnet nått nivåer som inte tidigare registrerats. De inflöden som inträffade under 2022-2023 påverkade endast syresituationen i södra delarna av Östersjön. Inga inflöden nådde de djupare bassängerna runt Gotland. I slutet av 2023 inträffade ett större inflöde följt av en serie mindre inflöden som eventuellt kan förbättra syresituationen i Östersjön under 2024. 

Homogenisering av månadsmedeltemperatur 1860–2021 Bilaga 4 Referenstidsserier (36,8 MB, pdf)SammanfattningI denna rapport presenteras sammanställningen och homogeniseringen av 456 tidsserier för månadsmedeltemperatur. Tidsserierna innehåller data från totalt 836 väderstationer i det svenska stationsnätverket mellan åren 1860 och 2021. Tidsserierna är sammankopplade för att kunna använda så mycket data som möjligt och använda så litet uppskattad (interpolerad) data som möjligt. Sammankopplingarna utförs med en nyutvecklad automatisk metod vilken beskrivs i rapporten. Homogeniseringen och interpoleringen utförs med en vidareutveckling av homogeniseringverktyget HOMER (Bart).

Sammankopplingen ger en täckningsgrad av data för alla tidsserier mellan åren 1860 och 2021 på 44 %. Motsvarande täckningsgrad för icke-sammankopplade tidsserier längre än 15 år är 30%. 257 av de 456 sammankopplade tidsserier består av över 60 års data (motsvarande två normalperioder). 173 av de icke-sammankopplade tidsserier består av över 60 års data.

För 22 av tidsserierna detekteras inga homogenitetsbrott och de kan därför betraktas som homogena. I övrigt detekteras 1 788 homogenitetsbrott vilket motsvarar en mediantid på ett homogenitetsbrott per 17 år av observationer. Vanligast förekommande är tre homogenitetsbrott i en och samma tidsserie. 37 % av homogenitetsbrotten har stöd i metadata eller sammanfaller med kopplingspunkter. 37 % av datapunkterna har en negativ korrektion (observationerna har en högre temperatur än det homogeniserade värdet), 24 % positiv korrektion. Resterande 40 % är inte korrigerade i det homogeniserade datasetet.

Växtplanktondata från provtagningar under perioden 1986–2021 längs Västra Götalands kust (Bohuskusten och Göteborgs skärgård) har analyserats. Fokus har varit åtta stationer som har tidsserier från 1991–2021 med provtagningar året om. Data från andra stationer har också använts. När det gäller klorofyll samt fysiska och kemiska parametrar finns ett större datamaterial med provtagningar på 14 stationer. En station i centrala Skagerrak har använts för jämförelser. Resultat från mikroskopanalys av prover visar på en relativt hög biodiversitet. Antal identifierade släkten är 195 och antalet arter är stort. Högst antal arter observeras under hösten, troligen som en effekt av transport av vatten från Nordsjön till Bohuskusten. Under den undersökta perioden har antal observerade släkten ökat. Om detta beror på en verklig ökning av biodiversiteten, t.ex. att arter som trivs i hög temperatur kommit till eller på andra faktorer, t.ex. att skickligheten hos de som analyserar prover ökat, går inte att utläsa från materialet. Strukturen på växtplanktonsamhället varierar under året och geografiskt. Havstensfjorden har en högre andel dinoflagellater jämfört med de flesta andra stationer. Flera arter som är nya för området har observerats, bl.a. Alexandrium pseudogonyaulax, Chaetoceros cf. peruvianus, Pseudosolenia calcar-avis och Dinophysis tripos. Växtplanktonbiomassan mätt som klorofyll a (0–10 m djup) har minskat i Koljöfjord, Havstensfjord, Byfjorden och vid Galterö (Stenungsund) under perioden 1991–2021 när man tittar på årsmedelvärden. Det gäller även om enbart värden från sommaren används. Då noteras även en minskning vid Stretudden (Brofjorden), vid Valö (Askimsfjorden) och station Å17 (öppna Skagerrak). Siktdjupet har ökat på flera platser sommartid: vid Byttelocket (Smögen), Stretudden (Brofjorden), Släggö (Gullmarsfjorden) och i Koljöfjorden. Koncentrationer under vintern av löst oorganiskt kväve (DIN = summan av nitrat, nitrit och ammonium) har minskat i ytvattnet på de flesta lokaler medan fosfathalter är i stort sett oförändrade. Kiselhalter vintertid har ökat på stationer som ligger i närheten av Göta Älvs/Nordre Älvs mynning eller andra floder eller åar. Författarna finner det troligt att åtgärder för att minska tillförsel av näringsämnen från land till hav har haft effekt. Minskad kvävebelastning har sannolikt resulterat i lägre växtplanktonbiomassa och större siktdjup vid kusten, bl.a. innanför Orust och Tjörn. Andra orsaker till förändringarna kan dock inte uteslutas. Årsmedelvärden för ytvattentemperatur (0–10 m) har ökat med upp till 2 grader 1991–2021, sommartid har ytvattentemperaturen ökat med 1–2°C. Salthalt i ytvattnet är oförändrad under den undersökta perioden. Skadliga alger förekommer varje år. År 2017 var det en större blomning av Pseudochattonella som orsakar fiskdöd. Alggifter som ansamlas i musslor och ostron utgör en risk för människors hälsa och ett problem för havsbruket. Kontrollprogram som administreras av Livsmedelsverket har säkerställt att produkter som innehåller alggifter inte kommit ut på marknaden. Det vanligaste problemet är dinoflagellater från släktet Dinophysis som producerar diarrégifter. Arter från släktet Alexandrium förekommer också, där de flesta producerar paralyserande skaldjursgifter. År 2017 uppmättes höga halter i musslor och skörd stoppades. Flera andra släkten av skadliga alger observeras regelbundet, t.ex. kiselalgen Pseudo-nitzschia som producerar ett alggift som kan orsaka minnesförlust. Kammaneten Mnemiopsis leidyi har etablerat sig i området sedan år 2006. Ursprunget är troligen Nordamerikas östra kust. Arten livnär sig på mindre plankton och är  5  vanlig sommartid. Den har sannolikt påverkat strukturen på växtplanktonsamhället. Författarna föreslår ett utökat samarbete mellan myndigheter som ansvarar för växtplanktonövervakningen för att förbättra övervakningen och informationen till allmänheten och till havsbrukare. En anpassning till övervakning av effekter av klimatförändringar rekommenderas. Flera ändringar i nuvarande övervakningsprogram föreslås, bl.a. att pikoplanktonanalys permanentas och att en station med högfrekvent växtplanktonprovtagning etableras i Göteborgs södra skärgård. Placeringen är vald för att möjliggöra tidiga varningar för skadliga algblomningar för vattenbruk längre norrut. Den Baltiska strömmen transporterar generellt sett vattnet norrut längs den svenska västkusten. Dessutom föreslås en ny station vid norra Bohuskusten mellan Smögen och Kosterfjorden där det är glest mellan provtagningspunkterna idag. Antalet stationer behöver dock balanseras mot provtagningsfrekvensen. Tät provtagning i tiden är på många sätt viktigare än provtagning vid många stationer, d.v.s. en stor geografisk spridning. Nya metoder bör övervägas, t.ex. automatisk växtplanktonanalys med avbildande flödescytometri (Imaging Flow Cytometry). Genetiska metoder (eDNA – metabarcoding) bör införas i övervakningen av biodiversitet och främmande arter. Dessutom föreslås övervakning av havets brunifiering genom att halter av Coloured Dissolved Organic Matter mäts. 

Växtplankton utgör grunden i den marina näringsväven och används världen överför att bestämma miljöstatus i hav och sjöar. De ingår exempelvis som en kvalitetsfaktor i EU:s vattendirektiv och havsmiljödirektiv. Det finns långa tidsserier avväxtplanktonövervakning där analyserna utförts med mikroskopi. Det sker nu ensnabb internationell utveckling av DNA-metoder för att övervaka växtplankton.Målsättningen med detta projekt var att utveckla en praktisk och robust DNA analysmetod som kan implementeras i svensk marin miljöövervakning.Vårt tillvägagångssätt var att följa med på ordinarie marina miljöövervakningsexpeditioner under ett års tid (2019–2020) och ta parallella havsvattenprov för såkallad DNA-streckkodning av växtplankton. Sammanlagt tog vi prov vid 19 övervakningsstationer som var spridda från Bottenviken i norr till Skagerrak i söder.Provtagningsfrekvensen var cirka 1 gång per månad. Praktiska metoder utarbetadesför fältprovtagning, DNA-extraktion, sekvensering, bioinformatisk analys och taxonomisk annotering. Vi har även tagit fram system för datahantering hos nationelldatavärd och gett förslag på en ny datatyp för nationellt datavärdskap för marinbiologi och oceanografi vid Svenskt Oceanografiskt Datacentrum (https://sharkweb.smhi.se/hamta-data/).En viktig del har varit att jämföra resultaten av DNA-streckkodning och mikroskopi. Resultaten visar att DNA-streckkodning ger ungefär dubbelt så högt biodiversitetsmått än mikroskopering, även om det skiljer sig åt mellan olika grupperav växtplankton. För att undersöka om DNA-streckkodning kan användas förkvantitativ analys tillsatte vi en intern standard till proverna bestående av syntetisktDNA, men eftersom resultatet varierade så behöver man arbeta vidare med detta.Den relativa fördelningen av vanliga eukaryota växtplanktongrupper visade sig harelativt bra överensstämmelse mellan DNA-streckkodning och mikroskopimåttetkolbiomassa, medan biovolym och abundans skiljde sig åt mer. DNA-streckkodningvisade sig ge detaljerade utbredningsmönster av skadliga alger, till exempel försläktet Prymnesium bland häftalgerna (Coccolithophyceae).Vi har inom projektet kunnat utvärdera ekologiska drivkrafter för växtplanktonsamhällets diversitet och artsammansättning, genom att miljöövervakningen mätermånga fysikalisk-kemiska parametrar. Både salthalt och närsalter visade sig ha storinverkan på växtplanktonsamhällets sammansättning och diversitet.Sammanfattningsvis ser vi att den framtagna DNA-streckkodningsmetodenskulle vara ett bra komplement till den etablerade växtplanktonövervakningen.

Historiska observationer av temperatur, vegetationsperiodens längd, nederbörd, snö, globalstrålning och geostrofisk vind i Sverige har analyserats. Längden på de tillgängliga tidsserierna varierar mellan de olika variablerna. Det finns dagliga temperaturobservationer från Uppsala så långt tillbaka som 1722, medan startåret för de globalstrålningsmätningar från åtta svenska stationer som analyserats här är så sent som 1983. Klimatindikatorer som baseras på dessa observationer visar att:• Sveriges årsmedeltemperatur har ökat med 1,9 °C jämfört med perioden 1861–1890. • Sveriges årsnederbörd har ökat sedan 1930 från 600 mm/år till nästan 700 mm/år. • Antalet dagar med snötäcke har minskat sedan 1950. • Globalstrålningen har ökat med cirka 10 % sedan mitten av 1980-talet. • Någon förändring av den geostrofiska vinden kan inte fastslås från 1940.De ovan listade förändringarna syftar alla till årliga genomsnitt för hela Sverige. De är statistiskt signifikanta i de flesta fall. Bilden blir mer tvetydig då genomsnitt för olika landsdelar eller säsonger undersöks. Exempelvis är den ökade årsnederbörden mest ett resultat av ökad nederbörd under vinter och höst, medan det inte finns någon tydlig trend för sommar och vår. Det är också generellt sett svårare att fastslå förändringar i extremvärden. Exempelvis finns ingen signifikant trend vad gäller vinterns största snödjup, trots en tydlig minskning i antalet dagar med snötäcke.

Länsanalyserna publicerades av SMHI år 2015 (’länsanalyserna’, Sjökvist m.fl. 2015) som följd av regeringsuppdraget att ta fram länsvisa klimatunderlag baserat på resultat från IPCC:s femte vetenskapliga sammanställning (IPCC, 2013). År 2021 publicerade SMHI en ny klimatscenariotjänst (’scenariotjänsten’, SMHI, 2022), innehållande uppdaterade underlag från klimatforskningen. Då både metodik, beräkningsmetoder, och detaljnivå har utvecklats och uppdaterats är skillnader mellan resultaten i länsanalyserna och scenariotjänsten förväntade. Det finns ett behov från användare av SMHI:s klimatunderlag att få ett tydliggörande av skillnaderna och en förklaring till vad dessa skillnader beror på.  I rapporten görs tre olika typer av analyser:  • Historisk data: referensperiod. Här jämförs länsanalysernas referensperiod 1961–1990 med scenariotjänstens referensperiod 1971–2000 (temperatur och nederbörd). • Historisk data: referensdataset. Här jämförs länsanalysernas referensdataset PTHBV med scenariotjänstens referensdataset SMHI GridClim (temperatur och nederbörd). • Klimatsignal meteorologi och hydrologi. Här jämförs framtidens klimat med referensperioden och olika beräkningar av framtidens klimat med varandra. Befintliga referensperioder i länsanalyserna och scenariotjänsten används. Ett urval av meteorologiska och hydrologiska index jämförs.  Scenariotjänstens referensperiod (1971–2000) ligger tio år senare i tiden än länsanalysernas referensperiod (19611990). Generellt är förändringen i årsmedeltemperatur mellan de två perioderna 0,25–0,5 grader, med lokala avvikelser. Vintrarna på 90-talet var betydligt varmare än genomsnittet för 1961–1990, temperaturskillnaden mellan perioderna vintertid är 0,75-1,25 grader.  Den senare referensperioden var också blötare, med upp till 12 % mer årsnederbörd. Även sommarnederbörden hade större mängder under den senare perioden, förutom i västra Götaland som visar något mindre.   Jämförelsen mellan referensdataseten GridClim och PTHBV visar på en systematisk skillnad som delvis kan kopplas till topografi. Dataseten bearbetar observationer på olika sätt, exempelvis gällande höjdkorrigering, vilket troligtvis är en av förklaringarna till skillnaderna i resultat. Generellt ligger skillnaderna mellan -0,5 och +0,5 grader i årsmedeltemperatur, men i framförallt Norrland finns större skillnader. Vintersäsongen visar ännu större skillnader, där GridClim är systematiskt varmare än PTHBV. Skillnaden ökar med höjden, ungefär 0,13 grader per 100 meter. Nederbörden är generellt lite lägre i GridClim än i PTHBV, både på helår och sommar. Här finns också systematiska skillnader som troligen kan kopplas till datasetens framtagande och upplösning.   Klimatscenarierna från de två dataunderlagen jämfördes för temperatur och nederbörd i slutet av seklet. Generellt är skillnaderna små, -0,5 – +0,5 grader, men i vissa områden ger scenariotjänsten större uppvärmning än länsanalyserna, 0,5–1,0 grader. Scenariotjänsten är betydligt varmare på vintern jämfört med länsanalyserna, i Götaland ca 1 grad, och längre norrut 1 – ca 4 grader. Systematiska skillnader tyder på att de olika referensdataseten (GridClim och PTHBV) har betydelse för skillnaderna i temperatur i slutet av seklet. Generellt visar scenariotjänsten mindre nederbörd än länsanalyserna, men det finns även områden med mer nederbörd. Sommartid är skillnaden inte lika tydlig, då det finns områden med både mer och mindre nederbörd. Analyserna tyder på att referensdata påverkar den geografiska fördelningen av nederbörden i stor grad.   En avgörande skillnad mellan de hydrologiska resultaten i länsanalyserna och scenariotjänsten är att många index i scenariotjänsten bygger på reglerad vattenföring, medan länsanalyserna utgår från oreglerad tillrinning. För att resultaten från de båda beräkningarna ska bli jämförbara har lokal tillrinning beräknats utifrån underlaget till scenariotjänsten och jämförts med länsanalyserna.  Scenariotjänsten har en mindre ökning av medeltillrinningen och ett större område med minskad medeltillrinning än länsanalyserna. Förändringarna i tillrinning med återkomsttid på 10 och 100 år är större i underlaget till scenariotjänsten, både vad gäller områden med ökningar och minskningar. Båda dessa förändringar bedöms bero på att olika klimatensembler har använts. Förändringen i det reglerade 10-årsflödet som visas i scenariotjänsten ser något annorlunda ut jämfört med underlaget till scenariotjänsten då de kraftigt reglerade vattendrag generellt får en större ökning av 10-årsflödet.  Förändringen i sommartillrinning och antal dagar med låg tillrinning skiljer sig mellan scenariotjänsten och länsanalyserna. Denna skillnad bedöms främst bero på att olika hydrologiska modeller har använts, HBV-Sverige i länsanalyserna och S-HYPE i scenariotjänsten. Mer analyser av detta behöver göras.     Sammanfattningsvis finns det skillnader mellan det framtida klimatet i länsanalyserna och i scenariotjänsten. För vissa index är den framtida utvecklingen samstämmig mellan de båda dataseten. För andra index är skillnaderna stora, som till exempel vintertemperatur, säsongstillrinning och lågflöden.

Temperaturen i ytskiktet var över det normala i januari, februari (Figur 1), juni och september. I augusti var yttemperaturen under det normala vid många stationer och under resten av året var yttemperaturen generellt normal. De lägsta temperaturerna i ytskiktet under 2023 uppmättes i mars i Skagerrak, Kattegatt och Egentliga Östersjön. I Bottniska viken nåddes den maximala isutbredningen i mars och det fortsatte vara kallt i vattnet fram till maj. Den 28 maj 2023 hade isen smält helt, och issäsongen 2022—2023 klassificerades som mild. Nästa säsong, 2023—2024, började tidigt den 23 oktober 2023.Temperaturer över det normala uppmättes i de djupa och intermediära vattnen i Egentliga Östersjön. I Egentliga Östersjön visar temperaturen i de djupa vattnen en ökande trend och temperaturen i bottenvattnet är rekordhög.Näringsämnesundersökningarna under vintern visade att koncentrationerna av löst oorganiskt kväve var under det normala i Egentliga Östersjön och Bottenviken, medan kisel och fosfat var över det normala i Bottenviken. Detta överensstämmer med en trend av ökande fosfat- och kiselkoncentrationer i Bottenviken. Näringsämnena minskade under vårblomningen. År 2023 började vårblomningen i februari i Kattegatt och i mars vid stationerna i Skagerrak, med hög biomassa och höga klorofyllkoncentrationer. Vid N14 Falkenberg dominerades sommarbiomassan av dinoflagellater. I Egentliga Östersjön inträffade vårblomningen mellan expeditionerna i mars och april. Vårblomningen skedde i april i Bottenhavet med en efterföljande minskning av oorganiskt kväve till nivåer nära detektionsgränsen i maj. I Bottenviken minskade nivåerna inte förrän i juli på grund av den senare vårblomningen. En ovanlig höstblomning med hög biomassa förekom vid station NB1/B3 i Bottenhavet i oktober.Den största ytansamlingen av cyanobakterier inträffade under sista veckan i juni. I augusti orsakade stormen Hans att näringsämnen fördes upp mot ytan och blev tillgängliga, vilket gjorde att blomningen av cyanobakterier började om och fortsatte till mitten av september.Inga nya inflöden inträffade som kunde förnya djupvattnet, och därför fortsatte koncentrationerna av näringsämnen att öka i de djupa bassängerna i Egentliga Östersjön under 2023. Djupvattnen visar ökande koncentrationer av näringsämnen såväl som svavelväte. Koncentrationerna av både ammonium och svavelväte är på rekordhöga nivåer i både östra och västra Gotlandsbassängerna.

Sammanfattning

Temperaturen i ytvattnet (0-10 m) var över det normala flera månader under 2022,temperaturer under det normala uppmättes endast vid några få tillfällen på sommaren.Dessa köldknäppar orsakades av uppvällning. Årets lägsta temperaturer i ytvattnetnåddes i mars i Skagerrak, vilket är en månad senare än normalt. I Kattegatt uppmättesden lägsta temperaturen i januari och i mars i Egentliga Östersjön.

Temperaturer över det normala uppmättes även i de djupa och intermediära vattnen iEgentliga Östersjön. I Egentliga Östersjön visar temperaturen i djupvattnen en ökandetrend.

Issäsongen klassificerades som mild men varaktigheten var längre än normalt. Denförsta isen observerades runt den 25 oktober och den sista isen den 2 juni.

Närsaltskarteringarna på vintern visade att halterna av löst oorganiskt kväve var underde normala. Kisel och fosfat var över det normala i Bottenviken. Det senare stämmeröverens med en trend med ökande fosfat- och silikatkoncentrationer i Bottenviken.

Näringsämnena minskar på våren när vårblomningen startar, 2022 skedde detta i mars iKattegatt och i april i Skagerrak. I Egentliga Östersjön inträffade vårblomningen mellanfebruari- och marsexpeditionerna i de södra delarna av havsområdet medan den varungefär en månad senare i bassängerna runt Gotland. I Bottenhavet saknas näringsdataför den period då vårblomningen inträffade. Men artsammansättningen och biomassaifrån växtplanktonmätningar visar att vårblomningen inträffade i april. I Bottenvikensjönk oorganiskt kväve till nivåer nära detektionsgränsen i juli.

Den potentiellt giftiga dinoflagellaten Dinophysis acuta observerades i cellantal övervarningsgränsen under hösten stationerna på Västkusten.

Det största området med cyanobakterieansamlingar observerades med satellit den 28juni då cirka 83 300 km2av Egentliga Östersjön och Finska Viken påverkades.

Inga inflöden inträffade under 2022 som var tillräckligt stora för att påverka djupvattneti centrala Östersjön och därför fortsätter de problematiska syreförhållandena ochkoncentrationerna av näringsämnen i Egentliga Östersjöns djupa bassänger ökarytterligare under 2022. Djupvattnet visar ökande halter av såväl näringsämnen somsvavelväte. Halterna av både ammonium och svavelväte är rekordhöga i både Östra- ochVästra Gotlandsbassängerna. 

Analys av myndigheternas arbete med klimatanpassning Förordning (2018:1428) om myndigheters klimatanpassningsarbete (klimatanpassningsförordningen) fastställer att 32 nationella myndigheter och samtliga 21 länsstyrelser, inom sina ansvarsområden och inom ramen för sina uppdrag, ska initiera, stödja och utvärdera arbetet med klimatanpassning. Klimatanpassningsförordningen ålägger myndigheterna att årligen redovisa sitt arbete med klimatanpassning, på det sätt som Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) bestämmer. SMHI ska lämna en sammanfattad analys till regeringen senast den 15 april varje år. Denna rapport utgör SMHIs sammanfattade analys av myndigheternas klimatanpassningsarbete under år 2022. Myndigheterna har redovisat i SMHIs webbverktyg Klira, som utvecklats speciellt för ändamålet.

Analysen ska beskriva:

Hur myndigheterna har utfört de uppdrag som anges i klimatanpassningsförordningen.Vilka hinder myndigheterna har identifierat i sitt arbete med klimatanpassning.Förändringar i det redovisade klimatanpassningsarbetet jämfört med tidigare år, 2019–2022.I vilken utsträckning myndigheterna stöttat en utveckling som lett från ord till handling samt bedöma effekter i samhället som klimatanpassningsarbetet lett till.Slutsatser av analysenDet har skett tydliga framsteg i arbetet med förordningsuppdragen från 2019 till 2022. Det är dock en stor variation i hur de olika myndigheterna arbetar med uppdragen. De flesta myndigheter har integrerat arbetet med handlingsplaner i ordinarie planerings- och styrprocess eller har ett pågående arbete med detta.

De flesta myndigheter har aktuella klimat- och sårbarhetsanalyser och handlingsplaner, och de har även tagit fram mål för arbetet med klimatanpassning. Drygt hälften av myndigheterna har identifierat lagar och andra författningar som påverkar myndighetens arbete med frågan. Antalet myndigheter som rapporterat att de tar hänsyn till klimatanpassning i sin upphandling har ökat. Jämfört med föregående år är det nu betydligt fler myndigheter som anger att de i sina handlingsplaner beskriver resurser, tidsramar, tillvägagångssätt, ansvarsfördelning och en plan för uppföljning. Rapporteringen visar att länsstyrelserna stödjer kommunernas klimatanpassningsarbete, analyserar hur länet påverkas av klimatförändringar utifrån olika aspekter och tar fram underlag för ökad kunskap och planering. Länsstyrelserna samverkar snarare med sektorsmyndigheter än att stödja och följa upp dem. 

De flesta åtgärder som redovisas är av analyserande karaktär. Den prioriterade utmaning som flest åtgärder anges möta är Översvämningar som hotar samhällen, infrastruktur och företag. De flesta myndigheter har integrerat arbetet med klimatanpassning i relevanta processer, till exempel i vägledningar, föreskrifter, strategier och fysisk planering.

De flesta förordningsmyndigheter involverar externa intressenter i arbetet med klimatanpassning. Länsstyrelser samverkar med kommuner inom länet och flertalet även med regioner. Nationella myndigheter samverkar främst med andra förordningsmyndigheter.

Myndigheterna anser att deras arbete bidrar till att utveckla ett långsiktigt hållbart och robust samhälle som aktivt möter klimatförändringar genom att minska sårbarheter och ta tillvara möjligheter. Både direkt genom till exempel robusthetsåtgärder och indirekt genom exempelvis framtagande av kunskapsunderlag och vägledningar. 

Bristande ekonomiska och/eller personella resurser är en begränsande faktor i myndigheternas klimatanpassningsarbete. Detta leder bland annat till att vissa förordningsmyndigheter inte har möjlighet att ta fram de kunskapsunderlag som det finns behov av. Myndigheterna upplever också i ökande omfattning att bristande kunskapsunderlag, bristande regelverk/lagstiftning och bristande metodstöd/verktyg utgör hinder för arbetet. 

Rekommendationer för det fortsatta arbetet

SMHI bör

initiera en diskussion med Regeringskansliet angående omfattning och frekvens av den årliga sammanfattande analysenfortsatt stödja förordningsmyndigheter vad gäller klimatanpassning i upphandlingar, genom utbildningsinsatser och framtagande av konkreta exempelgöra en översyn av vägledning/rekommendationer till myndigheterna och hur terminologin skulle kunna förtydligasutveckla frågorna i Klira utifrån den nya nationella strategin och eventuella förändringar i klimatanpassningsförordningen. SMHI bör även förtydliga och förenkla frågorna i Klira utifrån myndigheternas förslag samt där otydligheter uppmärksammats i samband med analys av inkomna svar i Klirainkludera frågor i Klira för att bättre följa upp det uppdrag som förordningsmyndigheterna har att utvärdera arbetet med klimatanpassning inom sina ansvarsområden och inom ramen för sina uppdraggenom aktiviteter kopplade till Myndighetsnätverket för klimatanpassning stimulera till ökad samverkan med och involvering av framför allt privata och andra icke-offentliga aktörer.Regeringen bör överväga att

förtydliga skrivningen i klimatanpassningsförordningen angående att länsstyrelsen ska stödja och följa upp regionala sektorsmyndigheters klimatanpassningsarbete i klimatanpassningsförordningenförtydliga klimatanpassningsförordningen med avseende på vad klimat- och sårbarhetsanalysen ska omfatta, hur myndighetsmålen ska formuleras samt om identifiering av anpassningsbehov ska inkluderaskontinuerligt uppdatera klimatanpassningsförordningen om undantag görs i myndigheters regleringsbrevrevidera det nationella klimatanpassningsmålet och utarbeta ett eller flera mätbara målsäkerställa tillräcklig, öronmärkt och långsiktig finansiering för klimatanpassningsarbetet hos samtliga förordningsmyndigheterinföra lagkrav för klimatanpassad upphandling för kommuner och regioner.

Analys av myndigheternas arbete med klimatanpassningFörordning (2018:1428) om myndigheters klimatanpassningsarbete (klimatanpassningsförordningen) fastställer att 32 nationella myndigheter och samtliga 21 länsstyrelser, inom sina ansvarsområden och inom ramen för sina uppdrag, ska initiera, stödja och utvärdera arbetet med klimatanpassning. Klimatanpassningsförordningen ålägger myndigheterna att årligen redovisa sitt arbete med klimatanpassning, på det sätt som Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) bestämmer. SMHI ska lämna en sammanfattad analys till regeringen senast den 15 april varje år. Denna rapport utgör SMHIs sammanfattade analys av myndigheternas klimatanpassningsarbete under år 2023. Myndigheterna har redovisat i SMHIs webbverktyg Klira, som utvecklats speciellt för ändamålet. Analysen ska beskriva•hur förordningsmyndigheterna har utfört de uppdrag som anges iklimatanpassningsförordningen•hur förordningsmyndigheterna bedömer framtida risknivåer för olika sektorer•vilka behov förordningsmyndigheterna har identifierat för det fortsatta arbetetmed klimatanpassning.Slutsatser av analysenRedovisningen visar att de flesta myndigheter har genomfört uppdragen i förordningenDe flesta myndigheter har aktuella klimat- och sårbarhetsanalyser och handlingsplaner, och har även tagit fram mål för arbetet med klimatanpassning.Fler myndigheter än tidigare redovisar att de identifierat bestämmelser i lagar och andra författningar som påverkar myndigheternas arbete med klimatanpassning.Många myndigheter anger att krav på klimatanpassning i upphandling inte är relevant för deras verksamhet. Myndigheter som ansvarar för exempelvis infrastruktur eller fastigheter anger dock att det är relevant.Alla länsstyrelser som redovisat i Klira uppger att de stöttar kommunernas klimatanpassningsarbete, medan endast ett fåtal av dessa följer upp kommunernas arbete systematiskt. Redovisningen visar att länsstyrelserna analyserar hur länet påverkas av klimatförändringar och tar fram underlag för ökad kunskap och planering.De sektorer som av myndigheterna bedömts ha hög risk att påverkas av ett förändrat klimat är Beredskap och krishantering, Biodiversitet, Företag, Hav och fiske, Hälsa, Kulturarv, Kustområden, Landsbygdsutveckling, Renskötsel, Skogsbruk och Vattenhantering. Ingen sektor bedömdes ha låg risk.Några fler myndigheter har redovisat anpassningsbehov 2023 jämfört med 2022. Kommuner, länsstyrelser och Naturvårdsverket är de aktörer som främst anses behöva agera på anpassningsbehoven. Samverkan behövs, då fler än 60 procent av anpassningsbehoven uppges kräva samverkan med annan part för att kunna mötas.De flesta förordningsmyndigheter involverar externa aktörer i arbetet med klimatanpassning. Det är stor spridning på olika aktörer som involveras i förordningsmyndigheternas klimatanpassningsarbete, exempelvis andra förordningsmyndigheter, kommuner, regioner, akademi, näringsliv, bransch- och rådgivningsorganisationer och samiska företrädare. Flera förordningsmyndigheter samverkar även med internationella aktörer, både genom kontinuerligt samarbete och genom projekt finansierade av EU.Myndigheterna redovisar flertalet behov för klimatanpassningsarbetet i Sverige. Dessa gäller framför allt ekonomiska resurser, personella resurser, kunskapsunderlag och samordning.Behov av ekonomiska resurser för att kommuner, länsstyrelser och nationella myndigheter ska kunna arbeta systematiskt med klimatanpassning framgår av redovisningarna. Länsstyrelsernas avvecklade medel anges hindra regional samordning, och att länken mellan nationell och lokal nivå försvagas.Behov av ytterligare personella resurser beskrivs för kommuner, länsstyrelser och nationella myndigheter och kopplar till behovet av ekonomiska resurser. Länsstyrelsernas avvecklade medel betonas liksom behov av en utpekad och resurssatt funktion hos samtliga kommuner som samordnar och driver klimatanpassningsarbetet.Behov av ytterligare kunskap avser framför allt olika kartläggningar och förståelse av orsakssamband för klimateffekter.Hälften av myndigheterna redovisar behov av ytterligare samordning. Inom klimatanpassning finns både synergier och målkonflikter och ett tvärsektoriellt hanterande är därför nödvändigt.De flesta myndigheter har integrerat arbetet med klimatanpassning i relevanta processer, till exempel i verksamhetsprocesser, vägledningar, kunskapsstöd, remisser, strategier, fysisk planering och beredskap. De som inte ännu har integrerat klimatanpassning anger att arbete pågår.Rekommendationer för det fortsatta arbetetDiskussion kring hur rekommendationer har tagits fram finns i avsnitt 10.SMHI bör•fortsatt stödja förordningsmyndigheter i den årliga redovisningen ochförtydliga frågor och svarsalternativ i Klira•utifrån fokus i kommande analys, överväga vilka frågor som myndigheternaska besvara i Klira-systemet•fortsätta utveckla analyser av risknivåer för olika sektorer utifrånmyndigheternas redovisningar.Regeringen bör överväga att•utreda krav på klimatanpassad upphandling för andra offentliga aktörer än demyndigheter som omfattas av klimatanpassningsförordningen•återinföra finansiering för arbete med klimatanpassning till de myndighetersom tidigare fått del av sådan•se över möjligheter till finansiering av klimatanpassningsarbetet hos såvälmyndigheter som kommuner. Flera finansieringskällor bör beaktas, såvälstatliga, privata som EU-medel.