Halter av NO2, PM10 och PM2.5 har beräknats för hela Sverige för år 2019 och för två scenarier 2030 i den här studien. Beräkningar har gjorts med en ny metodik som möjliggör en nästan helt sömlös kombination av spridningsmodellering på regional och urban skala utan att dubbelräkna emissioner. Föroreningshalter har beräknats på 250x250 m2 upplösning, vilket ger ett unikt komplett och detaljerat dataset på nationell skala. Metodiken kan väl reproducera uppmätta föroreningshalter vid de flesta urbana bakgrundsstationerna i modelldomänet. Den spatiala upplösningen på 250 m fångar koncentrationsgradienter av vikt för exponeringsberäkningar. En styrka med att använda spridningsmodeller för att beräkna föroreningshalter är den direkta kopplingen till emissionsinventeringar och projektioner.
Modellerade föroreningshalter kombineras med griddad befolkningsdata för att beräkna exponering. Den befolkningsviktade årsmedelexponeringen är 5,08 μg/m3 för NO2, 9,95 μg/m3 för PM10 och 5,21 μg/m3 för PM2.5 år 2019. En stor minskning, med cirka 2 μg/m3till 2030, beräknas för exponering av NO2. Exponeringen för PM10 och PM2.5 minskar också till 2030, men inte lika drastiskt, med ungefär 0,2 μg/m3.
En generell slutsats är att exponeringen är högre i åldersspannet 21-50 år. En förklaring är dessa åldersgrupper oftare bor i urbana områden, med mer utsläpp och högre föroreningshalter.
Noll procent av befolkningen exponeras för halter över den årliga miljökvalitetsnormen för NO2, PM10 och PM2.5, varken år 2019 eller 2030. Det ska dock noteras att modellresultaten representerar årsmedelvärden av urbana bakgrundskoncentrationer, inte lokala hotspots.
De modellbaserade beräkningarna av exponeringen för PM2.5 och lokalt genererad NO2 har använts i en nationell hälsokonsekvensberäkning. Hälsokonsekvensberäkningen liknar en nyligen publicerad beräkning avseende 2019, av förtida dödsfall och uppkomst av främst kroniska sjukdomar. Våra resultat avviker i olika riktning från resultaten i liknande beräkningar. En avgörande och komplicerad anledning till skillnader i de beräknade hälsokonsekvenserna är vilka exponerings-responssamband för specifika föroreningar som man baserar sina beräkningar på, riskkurvans form och om det finns någon säker nivå under vilken sambandet upphör. I denna studie har vi valt att luta oss mot den vetenskapliga evidens som ges av högkvalitativa epidemiologiska studier för att sambanden mellan partikelhalt och dödlighet är supra-linjära med den brantaste riskökningen vid de lägsta halterna, att effekterna är starkare nära källan samt att det inte finns stöd för någon tröskelnivå under vilken halten saknar betydelse. När vi räknar ihop antal förtida dödsfall per år som den regionala bakgrundshalten av PM2.5 beräknas orsaka med de dödsfall som beräknas uppkomma till följd av partikelutsläpp på hemorten så blir summan 4 264 förtida dödsfall relaterade till föroreningssituationen 2019. För samma exponeringssituation uppskattar vi att de lokalt genererade bidragettill NO2-halten leder till ytterligare 428 förtida dödsfall per år.
2030 beräknas befolkningsexponeringen för PM2.5 från den regionala bakgrunden ha minskat med omkring 2 % och från urbana källor med 22 % jämfört med 2019, vilket indikerar hur mycket antalet förtida dödsfall skulle reduceras om allt övrigt är oförändrat.