Vid SMHI har en rad försök gjorts för att beräkna avdunstningen från snötäcke och delvis snötäckt mark. De resultat som erhållits motsvarar inte de volymfel som ibland uppträder i vårflödesprognoserna. Speciellt tycks vårar med "vackert väder" under ovanligt långa perioder ge större volymfel än andra år. En ide som av J. Nilsson och N. Sjödin (1986) testats är att vatten vid infrysning avger extra många molekyler, dvs förlorar energi, vilket leder till volymminskning. Resultaten från laboratorieexperimentet visar att processen existerar. För rent vatten uppgick viktförlusten till 2.7 %. Mätningarna har gjorts för att experimentellt visa att processen finns. I naturen bör denna process, frysförluster av vatten pga infrysning, finnas på många ställen tex vid en sjös isläggning, tillfrysning av mark, återfrysning av snö efter blidväder eller dagsmeja, återfrysning i och under ett snötäcke där instrålningen givit en lokal uppvärmning med följande smältning.

Syftet med detta arbete är att utifrån mer noggrant kontrollerade experiment mera exakt fastställa storleksordningen av processen samt att formulera en teoretisk beräkningsmodell för processen, så att den på sikt kan komma till användning i beräkningarna för vårflödesprognoserna. Med frysförluster avvatten menas därvid vattenförluster - avdunstning - från is under isbildningsprocessen.

Inledningsvis ges en kort översikt över de processer som bestämmer en vattenmassas avkylning. En förenklad teoretisk beräkningsmodell presenteras därefter för beräkning av frysförluster av vatten. Vidare studeras ur laboratorieförsök effekten av frysförlusterna av vatten och resultaten diskuteras. Slutligen beräknas avdunstningsförlusterna och därefter jämförs dessa med de uppmätta värdena.